I prästgården satt prästen, herr Arne, och åt aftonvard med sitt husfolk och fiskmånglaren Torarin.
Den fattige Torarin förundrades över hur enkelt herr Arne bodde och kastade många blickar på den stora ekkistan, som herr Arne förvarade sina silverpengar i.
Plötsligt tyckte sig herr Arnes gamla hustru höra hur det slipades knivar på gården Brunehög, en fjärdingsväg därifrån. Herr arne avfärdade detta och blev arg när han såg de andras rädsla.
Herr Arne avslutade måltiden och hjälpprästen bad en bordsbön. Innan herr Arne reste sig för att gå sade han till sin hustru att det inte var någonting att oroa sig över.
Sedan reste sig herr Arne för att gå sin dagliga promenad i skogen. Herr Arne älskade att lyssna på fåglarnas kvitter. Senare på kvällen kom herr Arne åter igen, och herr Arne och hans hustru gick till sängs i den stora himelssängen. Herr Arnes fru hade slutat höra knivar slipas, men sov oroligt under natten ändå. Herr Arne kunde inte sova, elden hade nästan slocknat och det drog kallt från vindhålet i taket. Tillslut föll herr Arne i en djup sömn.

Morgonen därpå vaknade herr Arne tidigt och hans hustru var redan uppstigen. Herr Arne klädde på sig och gick ut för att se var hans gamla hustru befann sig.
Herr Arne följde fotstegen i gräset in i skogen. Då herr Arne gått en bit kom han till en glänta och i mitten fann herr Arne sin hustre livlös.
Herr Arne skyndade sig tillbaka till huset och kallade efter en doktor. Herr Arne visade doktorn till sin hustru i gläntan och med hjälp av häst fick man tillbaka herr Arnes hustru in i värmen i huset. Efter många timmars kämpande fanns inte mer att göra. Herr Arne hade förlorat sin gamla hustru. Doktorn skulle ha betalt och herr Arne öppnade ekkistan för att betala honom.
Men där i låg bara ett blodigt grishuvud och stirrade på honom. Inte ett spår av ett silvermynt syntes. Herr Arne svimmade och slog huvudet så hårt att han avled.
Ingen visste hur huvudet från grisen hamnat i kistan, eller var silverpengarna tagit vägen, och ingen fick någonsin veta!

---

Detta är en uppgift jag skrev i, vad kan det ha varit, åttan? Vi skulle skriva ett alternativt slut på Herr Arnes penningar, och detta var då mitt alternativa slut. Som kommentar fick jag, "Bra! Fint flyt i språket, som har en litet gammaldags prägel!". Hon verkade inte alltför bekymrad över att jag dödade både man och hustru, men det blev ju en liten knorr i slutet då. Hohoh.
När jag läste, och framförallt när jag skrev av det nu, uppmärksammade var jag tjatade om herr Arne. Herr Arne hit och herr Arne dit. Nu vill jag fan inte höra mer om herr Arne. Var det bara vi som fick sådana här roliga uppgifter? Märk väl sarkasmen. "Skriv ett alternativt slut och kom ihåg att använda gammaldags språk". Jag har dock svårt att förstå början. Var herr Arne präst? Jag minns faktiskt inte. Och var tog pengarna vägen? Tog Torarin dom? Eller har knivarna från Brunehög-gården någonting med saken att göra? Hm,hm? Man kan ju tycka att jag borde veta. Men jag har ju faktiskt bara skrivit historian!

Jag hittade en Haiku också. Jag kan skriva den snabbt, den är ju kort.

Jag kör min blå blil
Det är cyklar överallt
Där är bara en!
Jag kör om, och gasar på.
Faan, bilen var ju ny.

Om jag inte minns fel så skrev Chrille cykelns synvikel i sin Haiku. Mohah. Vad tror vi hände? ^^ Jag var fan mördarlysten när jag gick i högstadiet, att ingen reagerade på det, framförallt min svenskalärare!