Jag skrev precis ett komplicerat inlägg om hur du påverkar mig. Jag kommer nog inte publicera det, jag ser inte vitsen så du knappast läser min blogg eller ens bryr dig. Det blev ganska långt, men grejen med det hela var att .. jag vill prata med dig. Jag vill prata som vi en gång gjort. Innan du sa Hej då.

Och jag väntar bara på att du ska skriva igen, jag väntar på att allt ska återgå till det normala. Men det verkar det redan ha gjort, det normala där vi inte pratar. Så som det varit dom senaste.. 3 åren. Eller var det fyra?

Jag vill prata, men det är du som måste ta steget. Det var du som sa upp kontakten, det är du som måste återuppta den. Jag ville aldrig säga upp den från början, men jag respekterar dina val, så bollen ligger hos dig. Det är du som måste skriva om du vill att vi ska prata igen. Prata som för tre år sedan.

Men som sagt, du läser inte min blogg så det kommer inte att ske. Du kommer inte ta hinten och skriva, eftersom du aldrig får hinten. Men nu har jag berättat hur jag känner iallafall. Jag vill vara din vän. Tro inget annat.



Nu ska jag äta korv med bröd. Och sen kanske rusa upp och radera inlägget innan nån hinner läsa det. Sen återgår jag till jobbet. Delad tur idag, vi väntar på kalvar. Får se hur många där är när vi kommer tillbaka klockan två.