Glömde ju berätta om det som hände igår!

Kom ju till Åsa då, kvart i sju ungefär. Vi får starthjälp till El caminon och vi brummar iväg. När vi kört ungefär 100 meter får jag syn på en svart prick som hänger och dinglar rakt framför mig i framrutan. Inte riktigt rakt framför, det hängde där innertaket övergår i framruta, och kanske 4 cm ner i en tråd. Vad kan det vara tro? Hmm.

Självklart, en spindel. En spindel som "rullat ihop sig". Den är död tänkte jag lättat, den har frusit ihjäl. Det är ju faktiskt ganska kallt på nätterna nu, här uppe i norrland. Men när vi svängt vid naturbruks och kom in på den dåliga grusvägen så upptäckte jag att pricken var borta. Ja, tänkte jag. Den ramlade ner när det blev så skakigt. Så blev jag som lungt, kände att, då behövde jag ju inte observera den där pricken. Kände ett lugn, och sen blev jag nervös. Vi var ungefär halvvägs och helt plötsligt stack det fram ett lurvigt ben runt kanten. Mitt hjärta började typ rusa, jag är livrädd för spindlar även om just den här inte var så överdrivet stor. Hade den inte suttit ovanför mig hade jag nog varit lugnare. Om den suttit på ett ställe där jag lätt bara kunnat smälla till med en hand så är den borta, så hade jag varit lugnare. Hade det varit på ett ställe där jag kunde fly, hade jag varit lugnare. Men jag satt i en bil - där jag inte körde - med en spindel dinglande några decimeter framför ögonen.

Vi kom fram till vägen ner till ladugården. Åsa saktade ner, och spindeln kom fram mer och mer. Vi började köra nerför vägen, sakta - det är ju en dålig väg. Och spindeln hängde framför mig och liksom hånade mig. Och så rullade vi framåt för att stanna, och spindeln kom längre och längre ner. När vi stod still så öppnade jag dörren och praktiskt taget ramlade ut.
Åsa kollade på mig som om att jag var dum i huvudet. Spindel, pekade jag och förklarade att jag är livrädd för spindlar. Jaha, sa hon förstående. Men jag tror inte att den gör någonting. Och sen hjälpte hon spindeln ut.

På hemvägen när vi slutat klockan fem så skrattade vi gott åt det där. Åsa hade först trott att dörren varit så tung att jag ramlat ut. Hon hade tänkt, Men vad gööör hon? Det var bra att jag berättade om spindeln. Annars hade hon grubblat över det där hela dagen. Också skrattade vi lite till.

I morse fanns där ingen spindel. Men nog kändes det allt som att det var en och kröp runt i håret på mig.
Försökte just hitta en passande bild, men ni får klara er utan bild för jag blir sjuk av att titta på bilderna. Det är vansinne, jag skulle lätt kunna sjukskriva mig pga en spindelincident! Hur stor var "min" spindel då? Hm, ja få se. Max 1 cm. Men jag som är så rädd för spindlar upplever dom absolut som större än dom är, så för mig så tog spindeln upp hela bilen. Åtminstone hela framrutan, för spindeln var verkligen allt jag kunnde se.