I'm an angel. Or nåt. ><
Fick ett samtal tidigare. Det var jobbet. Som ville att jag skulle... jobba. Ja, just det - konstigt va? Jag är gullig, inte mina ord, och jobbar extra imorgon. I kassan. Extra cash. Jag fick skjuta upp min tvättid (buhu?) för att jag hatar att säga nej. Jag har sagt nej tidigare, men då har jag haft riktigt bra orsaker som t ex jag är 16 mil bort. Eller nåt sånt.
Men jag ställer gladeligen upp. Min sömn kanske inte kommer bli så glad, eller min kropp, men heey vem bryr sig. Man lever bara en gång! Jag måste låtit lite rolig i mitt resonemang, fast jag minns knappt vad jag själv sa. Men det var nåt om att jag hade tvättid, fast att jag kanske skulle kunna skjuta upp den, fast jag.. fast.. men.. ja men jag tar den där tidigare och flyttar fram tvättiden lite. Alla nöjda och glada och jag är den som alltid ställer upp. Jag gillar att vara den personen ^^
Fast då måste jag tvätta när jag kommer hem. Så jag slutar fem och tvättiden börjar fem. Och slutar 21.30. Så imorgon blir det dirr hem efter jobbet. Fast det är tur att man inte, längre, behöver vakta maskinerna. Jag var lite stirrig första gångerna, satt nere och läste en bok i fem timmar medan tvätten gick. Hooray liksom, kul sätt att spendera dagen.
Uuuuscha, nej nu måste vi sova.
Men jag ställer gladeligen upp. Min sömn kanske inte kommer bli så glad, eller min kropp, men heey vem bryr sig. Man lever bara en gång! Jag måste låtit lite rolig i mitt resonemang, fast jag minns knappt vad jag själv sa. Men det var nåt om att jag hade tvättid, fast att jag kanske skulle kunna skjuta upp den, fast jag.. fast.. men.. ja men jag tar den där tidigare och flyttar fram tvättiden lite. Alla nöjda och glada och jag är den som alltid ställer upp. Jag gillar att vara den personen ^^
Fast då måste jag tvätta när jag kommer hem. Så jag slutar fem och tvättiden börjar fem. Och slutar 21.30. Så imorgon blir det dirr hem efter jobbet. Fast det är tur att man inte, längre, behöver vakta maskinerna. Jag var lite stirrig första gångerna, satt nere och läste en bok i fem timmar medan tvätten gick. Hooray liksom, kul sätt att spendera dagen.
Uuuuscha, nej nu måste vi sova.
Bananaphone
Gunnar ringde igår på mobilen, men jag var ute och hörde aldrig. Så jag såg bara att jag hade ett missat samtal. Jag hade tänkt ringa upp, men jag glömde bort det då vi kom till Burträsk. I morse ringde han igen och väckte mig. Jag hann inte svara, men jag hann gå ut och doppa barfötterna i snön på balkongen (det är där vi har täckning).
Jag hade tänkte dubbelkolla numret och ringa upp från hemtelefonen, men Gunnar var snabbare. Men den här gången hann jag ju svara iallafall. Imorgon tänker Åsa vara ledig istället för idag och Urban gör halvdag. Så jag behövdes, jag var varmt välkommen. Jag tackade ja till jobbet, så imorgon ska jag stiga upp 6. Jag som inte har stigit upp före 10 på så länge. Hur ska detta gå? Jag får försöka göra något idag, så att jag somnar inatt.
Så nu jobbar jag i tre dagar framöver. Pengar är ju alltid bra att ha. För tillfället gör jag av med mer än jag tjänar, det vill säga, jag är och nallar av mina sparpengar. Ajabaja, kan man ju säga. Så jobb är ju bra, och den här gången tänker jag inte bli sjuk. Än om min hals redan har börjat producera slem och igår gjorde den ont.
Jag hade tänkte dubbelkolla numret och ringa upp från hemtelefonen, men Gunnar var snabbare. Men den här gången hann jag ju svara iallafall. Imorgon tänker Åsa vara ledig istället för idag och Urban gör halvdag. Så jag behövdes, jag var varmt välkommen. Jag tackade ja till jobbet, så imorgon ska jag stiga upp 6. Jag som inte har stigit upp före 10 på så länge. Hur ska detta gå? Jag får försöka göra något idag, så att jag somnar inatt.
Så nu jobbar jag i tre dagar framöver. Pengar är ju alltid bra att ha. För tillfället gör jag av med mer än jag tjänar, det vill säga, jag är och nallar av mina sparpengar. Ajabaja, kan man ju säga. Så jobb är ju bra, och den här gången tänker jag inte bli sjuk. Än om min hals redan har börjat producera slem och igår gjorde den ont.
Det är alltså inte jag på bilden, och inte någon av Åbykossorna heller.
Den är helt enkelt baxad från google.
Styckning
Ja, Åbyn, halv gris, styckning.
Fy fan vilken fet gris ska jag tala om. Och skallen satt kvar på grisen. Den var bara delad rätt av i mitten. Så skallen satt kvar, med tänder och öga och allt. Ingen hjärna, men ihåligheten till hjärnan. Det var lite småäckligt och skallen bets. När man skulle försöka he av halsen, nacken (den hade ingen hals, det har nog inte grisar). Så stack man sig, så vi sa att grisen bites. Bets. Ja. Det var lite halväckligt, och den var ganska blodig. Men skallen kom av tillslut, och fötterna. Ister och njure. Njuren var ganska halväcklig.
Dom hade vägt grisen halv. Med skalle och så, 55 kg. Tror ni den var fet eller? Det tog 1½-2 timmar att stycka skiten. En halv gris! Filén kom av först. Sen delade vi den i bitar. Och sen efterlyste jag en såg, så mamma tog min finbil och körde till Henning och hämtade två sågar (som vi ringt efter först). Han tyckte bilen såg bra ut.
Sen gick det som smort, om man bortser från fettet. Det var ett sånt jävla lager fett ska ni veta. Maria, du vet hur det brukar vara på skolans grisar? Det var typ tre gånger mer. Det var fan ett sånt här lager fett: --------------------. Utan att överdriva, det där är nog snarare en underdrift. Dom hade ju gött grisarna med vaniljhjärtan och Wienerbröd. Ja och vanlig grismat då också. Men det var grotteskt med fett. Och trögt gick det att skära. Det är ju som ett klister. Och jag var arg och frustrerad. Också ville mamma ha julskinka. Så jag fick ju inte skära ut alla skinkor, det som är roligast. Buhu, buhu.
Men jag tappade ingen del den här gången. Jag hittade picnincbogen, och leggen och allt. Så stolt, så stolt. Och mormor blev glad, hon fick så hon kan göra pressylta och grisfötter. Nästan ingen ville ha sina skallar och grisfötter, så dom fick vi ju ta hem till mormor. Så hon kommer kunna göra mycket, mycket. Hon fick ju blodet och levern och hjärta när dom slaktade grisarna. Så det har varit storkok hos mormor i veckan. Blodplättar och pölsa och leverbiff.
Nu blir det duschen nästa. Och sen kladdkaka. Och sen ska jag packa och fara. Frågan är hur mycket jag måste packa. Hur länge blir jag borta?
Fy fan vilken fet gris ska jag tala om. Och skallen satt kvar på grisen. Den var bara delad rätt av i mitten. Så skallen satt kvar, med tänder och öga och allt. Ingen hjärna, men ihåligheten till hjärnan. Det var lite småäckligt och skallen bets. När man skulle försöka he av halsen, nacken (den hade ingen hals, det har nog inte grisar). Så stack man sig, så vi sa att grisen bites. Bets. Ja. Det var lite halväckligt, och den var ganska blodig. Men skallen kom av tillslut, och fötterna. Ister och njure. Njuren var ganska halväcklig.
Dom hade vägt grisen halv. Med skalle och så, 55 kg. Tror ni den var fet eller? Det tog 1½-2 timmar att stycka skiten. En halv gris! Filén kom av först. Sen delade vi den i bitar. Och sen efterlyste jag en såg, så mamma tog min finbil och körde till Henning och hämtade två sågar (som vi ringt efter först). Han tyckte bilen såg bra ut.
Sen gick det som smort, om man bortser från fettet. Det var ett sånt jävla lager fett ska ni veta. Maria, du vet hur det brukar vara på skolans grisar? Det var typ tre gånger mer. Det var fan ett sånt här lager fett: --------------------. Utan att överdriva, det där är nog snarare en underdrift. Dom hade ju gött grisarna med vaniljhjärtan och Wienerbröd. Ja och vanlig grismat då också. Men det var grotteskt med fett. Och trögt gick det att skära. Det är ju som ett klister. Och jag var arg och frustrerad. Också ville mamma ha julskinka. Så jag fick ju inte skära ut alla skinkor, det som är roligast. Buhu, buhu.
Men jag tappade ingen del den här gången. Jag hittade picnincbogen, och leggen och allt. Så stolt, så stolt. Och mormor blev glad, hon fick så hon kan göra pressylta och grisfötter. Nästan ingen ville ha sina skallar och grisfötter, så dom fick vi ju ta hem till mormor. Så hon kommer kunna göra mycket, mycket. Hon fick ju blodet och levern och hjärta när dom slaktade grisarna. Så det har varit storkok hos mormor i veckan. Blodplättar och pölsa och leverbiff.
Nu blir det duschen nästa. Och sen kladdkaka. Och sen ska jag packa och fara. Frågan är hur mycket jag måste packa. Hur länge blir jag borta?
Spiderpig, spiderpig.
Glömde ju berätta om det som hände igår!
Kom ju till Åsa då, kvart i sju ungefär. Vi får starthjälp till El caminon och vi brummar iväg. När vi kört ungefär 100 meter får jag syn på en svart prick som hänger och dinglar rakt framför mig i framrutan. Inte riktigt rakt framför, det hängde där innertaket övergår i framruta, och kanske 4 cm ner i en tråd. Vad kan det vara tro? Hmm.
Självklart, en spindel. En spindel som "rullat ihop sig". Den är död tänkte jag lättat, den har frusit ihjäl. Det är ju faktiskt ganska kallt på nätterna nu, här uppe i norrland. Men när vi svängt vid naturbruks och kom in på den dåliga grusvägen så upptäckte jag att pricken var borta. Ja, tänkte jag. Den ramlade ner när det blev så skakigt. Så blev jag som lungt, kände att, då behövde jag ju inte observera den där pricken. Kände ett lugn, och sen blev jag nervös. Vi var ungefär halvvägs och helt plötsligt stack det fram ett lurvigt ben runt kanten. Mitt hjärta började typ rusa, jag är livrädd för spindlar även om just den här inte var så överdrivet stor. Hade den inte suttit ovanför mig hade jag nog varit lugnare. Om den suttit på ett ställe där jag lätt bara kunnat smälla till med en hand så är den borta, så hade jag varit lugnare. Hade det varit på ett ställe där jag kunde fly, hade jag varit lugnare. Men jag satt i en bil - där jag inte körde - med en spindel dinglande några decimeter framför ögonen.
Vi kom fram till vägen ner till ladugården. Åsa saktade ner, och spindeln kom fram mer och mer. Vi började köra nerför vägen, sakta - det är ju en dålig väg. Och spindeln hängde framför mig och liksom hånade mig. Och så rullade vi framåt för att stanna, och spindeln kom längre och längre ner. När vi stod still så öppnade jag dörren och praktiskt taget ramlade ut.
Åsa kollade på mig som om att jag var dum i huvudet. Spindel, pekade jag och förklarade att jag är livrädd för spindlar. Jaha, sa hon förstående. Men jag tror inte att den gör någonting. Och sen hjälpte hon spindeln ut.
På hemvägen när vi slutat klockan fem så skrattade vi gott åt det där. Åsa hade först trott att dörren varit så tung att jag ramlat ut. Hon hade tänkt, Men vad gööör hon? Det var bra att jag berättade om spindeln. Annars hade hon grubblat över det där hela dagen. Också skrattade vi lite till.
I morse fanns där ingen spindel. Men nog kändes det allt som att det var en och kröp runt i håret på mig.
Försökte just hitta en passande bild, men ni får klara er utan bild för jag blir sjuk av att titta på bilderna. Det är vansinne, jag skulle lätt kunna sjukskriva mig pga en spindelincident! Hur stor var "min" spindel då? Hm, ja få se. Max 1 cm. Men jag som är så rädd för spindlar upplever dom absolut som större än dom är, så för mig så tog spindeln upp hela bilen. Åtminstone hela framrutan, för spindeln var verkligen allt jag kunnde se.
Kom ju till Åsa då, kvart i sju ungefär. Vi får starthjälp till El caminon och vi brummar iväg. När vi kört ungefär 100 meter får jag syn på en svart prick som hänger och dinglar rakt framför mig i framrutan. Inte riktigt rakt framför, det hängde där innertaket övergår i framruta, och kanske 4 cm ner i en tråd. Vad kan det vara tro? Hmm.
Självklart, en spindel. En spindel som "rullat ihop sig". Den är död tänkte jag lättat, den har frusit ihjäl. Det är ju faktiskt ganska kallt på nätterna nu, här uppe i norrland. Men när vi svängt vid naturbruks och kom in på den dåliga grusvägen så upptäckte jag att pricken var borta. Ja, tänkte jag. Den ramlade ner när det blev så skakigt. Så blev jag som lungt, kände att, då behövde jag ju inte observera den där pricken. Kände ett lugn, och sen blev jag nervös. Vi var ungefär halvvägs och helt plötsligt stack det fram ett lurvigt ben runt kanten. Mitt hjärta började typ rusa, jag är livrädd för spindlar även om just den här inte var så överdrivet stor. Hade den inte suttit ovanför mig hade jag nog varit lugnare. Om den suttit på ett ställe där jag lätt bara kunnat smälla till med en hand så är den borta, så hade jag varit lugnare. Hade det varit på ett ställe där jag kunde fly, hade jag varit lugnare. Men jag satt i en bil - där jag inte körde - med en spindel dinglande några decimeter framför ögonen.
Vi kom fram till vägen ner till ladugården. Åsa saktade ner, och spindeln kom fram mer och mer. Vi började köra nerför vägen, sakta - det är ju en dålig väg. Och spindeln hängde framför mig och liksom hånade mig. Och så rullade vi framåt för att stanna, och spindeln kom längre och längre ner. När vi stod still så öppnade jag dörren och praktiskt taget ramlade ut.
Åsa kollade på mig som om att jag var dum i huvudet. Spindel, pekade jag och förklarade att jag är livrädd för spindlar. Jaha, sa hon förstående. Men jag tror inte att den gör någonting. Och sen hjälpte hon spindeln ut.
På hemvägen när vi slutat klockan fem så skrattade vi gott åt det där. Åsa hade först trott att dörren varit så tung att jag ramlat ut. Hon hade tänkt, Men vad gööör hon? Det var bra att jag berättade om spindeln. Annars hade hon grubblat över det där hela dagen. Också skrattade vi lite till.
I morse fanns där ingen spindel. Men nog kändes det allt som att det var en och kröp runt i håret på mig.
Försökte just hitta en passande bild, men ni får klara er utan bild för jag blir sjuk av att titta på bilderna. Det är vansinne, jag skulle lätt kunna sjukskriva mig pga en spindelincident! Hur stor var "min" spindel då? Hm, ja få se. Max 1 cm. Men jag som är så rädd för spindlar upplever dom absolut som större än dom är, så för mig så tog spindeln upp hela bilen. Åtminstone hela framrutan, för spindeln var verkligen allt jag kunnde se.
