Igår var det fredag, klockan tre stämplade jag ut och allt var fridens och fröjdens. Jag lallade runt i affären, provsmakade lite skorpor med räkost och skojade om hur hungrig jag var. Jag fick en hel skorpa av henne. Min hjälte. Eller nåt. Vi är som polers, jag och hon från RG. Yees, det blir alltid en pratstund när jag passerar det hon bjuder på. Före jul var det några marsipankulor doppade i choklad? Typ.

Iaf, fyllde på spolarvätska och kollade glykolen eftersom min bil numer varnar för SRS, check engine och radiator. Check radiator, fick jag veta efter att ha läst instruktionsboken, betyder att det är låg nivå och att man borde fylla glykol. Men jag hade inget vatten så jag kunde inte fylla på. Måste komma ihåg att göra det ikväll då, innan jag eventuellt far ner till Burträsk.

Nåväl, när jag kollat motorn så körde jag mot Burträsk. Allt var fridens och fröjdens, som sagt, och lamporna fungerade den här gången. Men jag börjar ha på känn att gudarna inte vill att jag ska fortsätta fara till Burträsk varje varannan helg. Förra gången slocknade lamporna på bilen i 100km/h.
Den här gången... Usch.

Jag kom, höll hastigheten, mot en kurva. Bromsade in, fick möte och ... sladd. Och allt händer så fort, jag försöker parera, kommer inte ihåg om jag bromsar, gasar eller bara får panik. Jag tar inte i bilen som passerar, sladdar över hela vägen några gånger innan jag snurrar runt och hamnar med bakändan i snövallen.
Helt stilla, hjärtat rusar, bilen jag mötte verkar ha hållt sig på vägen. Jag ser inga lysen. Står rakt ut på vägen, och tänker inte så mycket mer än att här kan jag ju fan i mig inte stå, så jag kör framåt, tar mig loss på egen hand ur snön och kör dit det är raksträcka. Stannar där ett tag.

Andas lite, svär lite, känner mig lättad över att överhuvudtaget vara vid liv. Undrar om jag borde vända om och se så att den jag mötte inte körde åt hell. Och för att jag är nyfiken över hur märket jag gjorde ser ut. Det yrde ju bara snö om mig.
Det kommer en bil bakifrån, så jag antar att det gick bra för bilen jag mötte. Annars borde ju den ha stannat. Jag passerar en avfart, men när jag försöker bromsa så håller det på att gå som tidigare, även fast det bara går 50.
Missar avfarten, och sen kommer det ingen fler på flera kilometer. Så det får vara, jag vänder inte tillbaka.

Vad hände då. Det gick ju inte för fort. Och vägen var ju inte så hal innan. Egon kom med en teori, eftersom att Umeå saltar sina vägar och Skellefteå inte gör det.. så kan det ha varit därför. Jag kom med salta däck till ett område där det inte är salt. Då blir det ofta ännu halare, tydligen.

Fy fan känner jag bara. Fy för helvetet vad jag är glad att jag lever. Att jag går. Att jag är hemma.