När jag tänker efter så är ju faktiskt allt relativt. Många var nog bara omogna, precis som man är när man är 15 år.
Jag tänker alltså på mina fellow klasskamrater sen högstadiet.

Jag tror jag kommer ångra mig om jag inte går. Och ångrar jag att jag gick så kan jag ju alltid gå hem igen. (så tänker minsann en sann optimist(pessimist)(eller realist?)).